Torrt

Jag känner att jag borde skriva nåt, men det finns inte så mycket att skriva om. Jag skulle kunna skriva om den första snön som kom på ett osnällt sätt. Jag skulle kunna skriva nåt om gårdagen/natten, om hur kul det var. Men det känns inte så lockande. Jag skulle skriva om att projektgruppen för Home Coming Day växer och frodas, men nä jag har inte lust att skriva om det heller.
Har jag också drabbats av bloggångest nu? Gud vad patetsikt det låter!

Nu kom en bekant känsla. Nämligen den att det här har miljontals människor känt innan mig. Nu syftar jag inte direkt på bloggångest, utan känslor som har varit stora för mig. Så när jag har varit överväldigad, förbannad, förtvivlad, alldeles upp över öronen eller bara fruktansvärt förkrossad, så har jag efter ett tag insett att det jag känner inte på nåt sätt är unikt. Miljoner har känt samma sak. Då har tankarna glidit iväg och jag har funderat över vad vitsen är med att massa människor ska gå igenom allt igen som generationer efter generationer redan har gjort? Det blir ett himla ältande...

Nån amatörpsykolog kan ju få testa att göra en psykoanalys på mig med utgångspunkt från detta inlägg. Det kan nog bli spännande.

Nu kanske jag verkar väldigt depp och negativ. Men jag lovar det är bara en vanlig bakfylla. (Jag hoppas att det ironiska lyser igenom där det ska).